Kin.

Okej, New York City. Äntligen fick jag komma dit, till min favoritstad som var min favoritstad redan innan jag varit där. Och nu är det bevisat. Det ligger någon slags magi över staden, som om den där känslan som infinner sig i filmer faktiskt alltid ligger där och gror i atmosfären.

I fredags morgon begav vi oss så ner till busstationen med den väntande skabbiga taxin utanför Golding. Väl nere kom bussen relativt snart och vi fick bekvämt nog varsitt säte i den fullt moderna bussen med extra benutrymme, guld. Sedan började en fem timmar lång resa på småvägar, genom white trashiga byar som ingen vet existerar. Jag tror vi åkte igenom Woodstock, men jag sov säkert. Sen hamnade vi slutligen i New York City, 9th Avenue. Efter en liten gång i tunnelbanesystemet kom vi upp precis vid Time Square, och därmed hotellet vi skulle bo på, Carter. En snabb check-in senare stod vi åter på ett av de mest kända torgen (ursäkta?) i världen, som var mycket mindre än väntat. Där träffade vi Nico som tog oss med till SoHo där vi drack rasberry mocha frappucino på Starbucks medan Kakan klippte sig och Josefin försökte fixa internet på sin nyinköpta iPhone. Efter det tog vi oss till Central Park och 5th Avenue där vi först besökte en affär av det exklusivare stadiet med en livs levande modell iklädd enbart jeans. När jag slitit mig gick vi vidare och jag fick gratis choklad i Lindtbutiken. Ett besök på H&M senare och vi började bli trötta och begav oss tillbaka till hotellet. Totalt slut, men uppfrächade och glada åkte vi ut till Queens och åt på en italiensk restaurang där vi även provade på martinis av olika slag, choklad och passion däribland. Tjejerna övergav oss sedan och jag gick vidare med Robban och Nico till bar 218 där vi drack oss igenom mojitosmenyn.

Efteresom jag och Robert kommit hem vid fem fick tjejerna göra sig iordning och bege sig ut på stan innan vi gick upp. Men en timme efter, vid tolv, var vi också ute i New York luften igen. Vi tänkte ta en god brunch som visade sig skulle bli den äckligaste måltiden ever. Efter ett par tuggor hittade jag ett två cm långt hårstrå i min macka, sjukt äckligt men jag svalde och bet vidare på grund av extrem hunger. När Robban nästan var klar med sin macka upptäckte han, i sin mun, ett långt jävla blont hårstrå som gjorde att kräkreflexerna fick sig en dans. Med en ny, hårfri, macka på tallriken försökte vi äta så gott det gick. När jag sedan hade en bit kvar som jag av någon outgrundlig anledning lyfte på, hittade jag ett ännu några cm långt hårstrå. I say no more. Café Europe, gott folk, if you like hairy food. Efter denna skräckupplevelse begav vi oss ut på äventyr. Efter att ha åkt fel i tunnelbanan, sen kommit rätt men upptäckt att vi inte kunde åka åt rätt håll pga av avstängt spår kom vi äntligen fram till en station nära Central Park. Där möttes vi av en tysk orkester och på gatorna fram till parken stod det klungor av tyskar och väntade på någon slags parad. Väl framme vid parken möttes vi av den längsta paraden jag någonsin sett, ingen början och inget slut, och då med de väntande tyskarna i bakhuvudet. Vi tog oss förbi dom och in i parken och efter ett ganska långt letande hittade vi en karta över grönområdet. Två sekunder senare tittade jag upp och såg vad vi letade efter - Strawberry Fields. Äntligen. Vi gick upp till monumentet och möttes av blommor som ringade in Imagine, fint. En snubbe som jag först trodde var en random uteliggare började prata och introducerade sig som the president of Strawberry Fields. Han berättade om allt, om stället här, om andra saker, om hur Sean och Julian precis börjat prata med varandra efter åtta år, om lägenheten i Dakota building osv. Jag ville krama snubben efter att han slutat med orden peace, love and understanding. Sen gick vi till Dakota och jag kände mig rörd.

[paus]

Efter Dakota tog vi oss igenom parken till 5th Avenue, och njöt lite på vägen av att befinna oss mitt i Central Park med de höga skyskraporna runt omkring oss. Efter lite shopping åkte vi till Lexington Av. och träffade Nico, och efter ännu lite mer shopping och en burrito-måltid på världens sämsta tacorestaurang åkte vi tillbaka till hotellet där Linda befann sig. När de andra tjejerna kommit tillbaka och vi alla satt på oss nya fina kläder åkte vi ännu en gång ut till Queens och drack först martinis och sedan ännu några mojitos. När drinkarna började bli starka och vi var de enda kvar med managern halvsovandes vid baren åkte vi hem. Eftersom småtjejerna redan lämnat oss var det bara jag, Kaj och Robban. Vi tog oss en uppfriskande måltid på McDonalds innan vi återigen fick sova, i några timmar. En bussresa på fem timmar och vi var tillbaka i Oneonta. Ganska skönt, faktiskt.

En totalt utförlig berättelse om mitt första NYC visit. Nästa gång blir i oktober då jag möter upp med Andreas, det ska bli fint. Då ska vi ta oss en titt på Frihetsgudinnan och Ground Zero och åka upp i Empire State building, om jag får bestämma vill säga. Och Greenwich village ska jag också besöka, dels för att känna den riktiga Sex & The City atmosfären (även fast man gick runt och kände sig som att man var i serien eller random film) och dels för att gå på Marc by Marc Jacobs. Ja, även jag blir klädessnobb i en stad som New York City.