Kin.

Denna veckan ringer klockan fem på morgonen. Det är inte skitkul att gå upp när det är mörkt och kallt, men lyckligtvis var jag så trött efter helgen att jag däckade vid tio igår. Dock vaknade jag vid halv tre när Richard gick och lade sig och kunde därefter inte somna om. Men det gick bra ändå, jag kände mig utvilad på jobbet vilket i sin tur var bra då jag fick stå på en ny station. Dagen till ära har jag byggt kassar (vad nu det skulle kallas på svenska) och haft stenkoll på pommes fritsen som produceras för Burger King (alltså, Gro Industrier är inte bara Findus). Inte illa, jag vet inte om jag kommit framåt eller bakåt i karriären sedan jag jobbade där?

Nu sitter jag lite småförkyld i mina tubsockar och vill egentligen bara krypa ner under täcket. Den senaste veckan har ångesten krypit sig på igen. Dessvärre vet jag inte hur jag ska bli av med den eftersom alla tankar om framtiden gräver sig djupare in i hjärnan. Egentligen ska jag bara stänga av, gå som en robot till jobbet varje dag och festa till det på helgerna och komma ur svackan om några månader med en massa pengar på fickan. Men det måste finnas en mening med vad jag gör, och just nu är meningen delad. Jag vill resa, vilket jag också ska - men jag vill även skapa mig ett liv någonstans, vilket gör det svårt att vara här då jag egentligen bara väntar på att få ihop pengarna så att jag kan gå vidare.

Vi får se hur det blir helt enkelt - till jul stannar jag åtminstone, och det lär bli längre än så. Men om jag ser tillbaka på mitt liv de senaste sju åren har ingenting egentligen förändrats - jag tror jag gör min framtid oviss bara för att det blir mycket mer spännande att leva då.