Ett år äldre, men inte gladare för det.
Jaha, så fyllde man 27 igår. Kanske inte den roligaste födelsedagen ever - möjligtvis var det den sämsta. Jobbar natt denna veckan, så jag vaknade vid fyra och regnet öste ner ute. Gick ut en sväng till affären, Jens lagade mat som jag fick ta del av och sen gjorde jag en tårta som vi två och Patrik åt. Sedan gick jag till jobbet och umgicks med potatisar hela natten. Terje som också fyllde år hade visserligen med sig en tårtbit till mig, vilket var väldigt snällt. Men framför allt hade jag en gnagande känsla hela dagen. Ångest. Orättvisa. För om två veckor får inte min bästa vän också fylla 27 år. Just nu är det tungt. Och ni får förlåta mig för att jag är extremt bitter och cynisk för tillfället. Vissa dagar orkar man liksom inte rycka upp sig ens.
I övrigt har jag exakt femton dagar kvar i fabriken. FEMTON! Risken är att jag längtar så mycket till midsommar att tiden helt plötsligt kommer att gå förbannat sakta. Men jag hoppas att den inte gör det. För då är det stort fest, och veckan efter ska jag vara artistvärd på Peace & Love, vilket kommer bli otroligt kul. Har även fått reda på mitt första band jag ska slava för. Keane. Kul liksom, när vår källarmarodör är typ deras största fan och de för all evighet kommer att påminna mig om den här perioden i mitt liv.
I övrigt har jag exakt femton dagar kvar i fabriken. FEMTON! Risken är att jag längtar så mycket till midsommar att tiden helt plötsligt kommer att gå förbannat sakta. Men jag hoppas att den inte gör det. För då är det stort fest, och veckan efter ska jag vara artistvärd på Peace & Love, vilket kommer bli otroligt kul. Har även fått reda på mitt första band jag ska slava för. Keane. Kul liksom, när vår källarmarodör är typ deras största fan och de för all evighet kommer att påminna mig om den här perioden i mitt liv.
En recap.
Shit, vad dålig jag är på att blogga. Men sen har det hänt mer de senaste veckorna än på länge. Hur som helst - förra lördagen kom Andreas, Jacquie, Åsa och Luke till Tönsberg dit mamma och pappa även tagit sig. Det blev drinkar och utgång och där ännu fler drinkar och därmed ett bakfullt crew som på söndagen åkte ut till Verdens Ende. Grymt snyggt landskap. Vi åt gott och sedan åkte vi till Notodden där Jacquies föräldrar anslöt på måndagen. Helt fantastiskt att ha alla samlade. På tisdagen åkte vi på utflykt till Rjukan och på onsdagen åkte alla till Oslo där vi tog ett tårfyllt farväl. Det var verkligen hemskt, usch vad jag hatar avsked. Nu är de tillbaka i USA och själv åkte jag till Göteborg efter att ha firat 17 maj i söndags för att planera resan så mycket att vi kan boka inom de närmaste dagarna. Tog en avstickare till Borås där jag hänger med farmor och farfar och imorgon åker jag tillbaka till storstaden för att dricka mer öl med Gabbe samt en anslutande Sara. Livet kunde nog inte ha varit mycket bättre just för tillfället.
Ännu en motgång men med solsken i sikte.
Eftersom jag inte hade någon att gå och se Bruce Springsteen med då ingen annan fått tag i biljetter, bestämde jag mig för en vecka sedan att sälja min. I förrgår skickade jag iväg den - och vad händer idag om inte ett extrasläpp? Richard och Irene åker, och här sitter jag utan biljett som jag dessutom sålde för under inköpspriset. Men jag blir fan inte förvånad längre. Jag bara undrar när alla motgångar ska vända, och skrattar lite åt skiten istället. Det enda jag kan hoppas på är att andra halvan av det här året ska vara minst lika bra som denna delen varit dålig.
Hur som helst kommer resan att bli helt fantastisk. Och idag köpte Gabbe Fjällrävenbyxor, vilket betyder att det närmar sig med stormsteg. I veckorna kommer biljetter att beställas, sedan ska det börja fixas med visum och vaccinationer och allt som man behöver. Men allt det där kan ni läsa mer om på min resblogg.
Och nu har Andreas och Jacquie anlänt till Helsingborg. Jag blir glad bara jag tänker på det. På lördag kommer familjen samlas igen, för första gången på typ två år. Och Jacquies föräldrar kommer, likaså Luke. Det kommer blir helt fantastiska dagar. Åh, jag längtar!
Hur som helst kommer resan att bli helt fantastisk. Och idag köpte Gabbe Fjällrävenbyxor, vilket betyder att det närmar sig med stormsteg. I veckorna kommer biljetter att beställas, sedan ska det börja fixas med visum och vaccinationer och allt som man behöver. Men allt det där kan ni läsa mer om på min resblogg.
Och nu har Andreas och Jacquie anlänt till Helsingborg. Jag blir glad bara jag tänker på det. På lördag kommer familjen samlas igen, för första gången på typ två år. Och Jacquies föräldrar kommer, likaså Luke. Det kommer blir helt fantastiska dagar. Åh, jag längtar!
Robinson.
Ja, alltså, säg vad ni vill men nu är jag redo att skicka in min ansökan till Robinson, för andra gången. Det hade varit förbannat kul att vara med, liksom se om man verkligen klarar av dom där tävlingarna och svälten och den sociala utmaningen. Jag vet dock inte alls vad de går efter när de väljer ut människor, men jag tror att mitt brev denna gången är bättre utformat än det jag skickade in i höstas. Det återstår att se, helt enkelt.
I väntan på bättre tider.
Okej, dags att uppdatera och skriva om allt kul som händer här i Norge. Men seriöst, inget händer. Och då menar jag inget. Visserligen blev Valborg kul med en oplanerad spritfylla. Jag träffade på Johanna ute och efter att ställena hade stängt gick vi på äventyr, åt hamburgerkorv på 7-eleven där Robinson-Tommen dök upp och där vi även gjorde en revolt, som vi kan llåta förbli osagd, mot kapitalistsvinen som tar typ 20 kronor för ett hekto lösgodis. Sedan hjälpte vi en tjej som hade gömt sig på en trappa för att spy, och efter det gick vi på någon slags tråkig efterfest. När vi gick därifrån träffade vi en trevlig människa som jag följde med på ytterligare en efterfest med gratis öl och öppen eld och gratis taxi hem. Tack för den.
Sedan i fredags när jag äntligen tog mig upp ur sängen har jag spenderat typ alla vakna timmar framför datorn, sittandes i min fåtölj. Visserligen har kanske hälften av dom timmarna spenderats med att läsa, då jag börjat plöja böcker igen vilket jag tycker är väldigt bra. Men nu är jag så sjukt uttråkad att det till och med ska bli skönt att komma till jobbet imorgon kväll och sätta sig vid ett syneband.
Sedan i fredags när jag äntligen tog mig upp ur sängen har jag spenderat typ alla vakna timmar framför datorn, sittandes i min fåtölj. Visserligen har kanske hälften av dom timmarna spenderats med att läsa, då jag börjat plöja böcker igen vilket jag tycker är väldigt bra. Men nu är jag så sjukt uttråkad att det till och med ska bli skönt att komma till jobbet imorgon kväll och sätta sig vid ett syneband.
En dag kvar till helg och lite annat.
Bara en dag kvar av denna veckan innan det är helg igen. Skönt. Jag vet, det låter fantastiskt tråkigt men det är så mitt liv ser ut just nu. Jag lever mitt liv på fabriken och i mitt rum, i princip. Men nu börjar det blir varmare och det vankas grillfester och allt vad det innebär - med andra ord kommer helgerna kanske inte bli så dumma trots allt.
I övrigt håller jag på att planera resan genom att läsa på om typ tågresor inom Kina och om vi billigt och smidigt kan ta oss via Hong Kong till Xian och Lhasa och även vad sjutton man hittar på i Buthan som jag förhoppningsvis kommer att kunna inkludera i resplanen. Sedan har jag fördrivit tid med att skriva alla bandpresentationer till Siesta!, festivalen som går av stapeln i maj i Hässleholm. Kommer dock inte kunna åka dit, tråkigt nog. Jag lägger även varje vecka ut ett videotips på Musicstage.se och har skrivit lite recensioner och så där. Bara så att ni vet, liksom.
I övrigt håller jag på att planera resan genom att läsa på om typ tågresor inom Kina och om vi billigt och smidigt kan ta oss via Hong Kong till Xian och Lhasa och även vad sjutton man hittar på i Buthan som jag förhoppningsvis kommer att kunna inkludera i resplanen. Sedan har jag fördrivit tid med att skriva alla bandpresentationer till Siesta!, festivalen som går av stapeln i maj i Hässleholm. Kommer dock inte kunna åka dit, tråkigt nog. Jag lägger även varje vecka ut ett videotips på Musicstage.se och har skrivit lite recensioner och så där. Bara så att ni vet, liksom.
Min resblogg.
Eftersom jag tycker om att dokumentera mina resor på ett eller annat sätt har jag nu skaffat mig en till blogg endast koncentrerad på resor. Tanken är väl egentligen att slippa det dåliga systemet på resedagboken.se och att jag kan samla allt som har med min kommande långresa att göra på ett och samma ställe. Samt på ett enkelt sätt kommunicera med nära och kära genom att egentligen bara behöva besöka en sida då östvärldens Internet inte kanske är världens snabbaste på alla ställen. Hur som helst, ni som brukar läsa min blogg slipper tjafs om planering och införskaffande av visum och diverse annat som kan anses tråkigt. Men jag kommer även att skriva annat - vi får helt enkelt se vad det bli av denna nya blogg.
Min resblogg.
... ja, jag vet att jag är en nörd.
Tragiken slår till igen.
Ännu en vän har gått bort. Jag förstår inte vad som händer runtomkring mig. Det tar liksom verkligen aldrig slut, och även om någon sa till mig för ett tag sedan att det aldrig tar slut, så är jag väl medveten om att livet innehåller tragiska incidenter och kommer alltid göra så - jag bara önskar att allt slapp infalla under en period av drygt ett år. Vad händer? På ett egoistiskt sätt är jag glad att jag inte hade träffat honom på några år, det gör det enkelt för mig nu. Men jag kommer aldrig att glömma de gånger han dök upp och var med oss. Alltid en glädjespridare, ett leende som fick en själv att le och med stora drömmar om en musikkarriär. Vila i frid, Freddie.
I övrigt mår jag bra, för en gång skull. Förkylningen är nästan borta och jag får äntligen röra mig på jobbet igen. Nio veckor kvar, tiden går segt, men snart, snart, snart är jag fri. Det är en ganska skön känsla, kan jag be att få tala om.
Varberg och förkylningen från Helvetet.
Okej, det blev inget London, så istället spenderade jag fyra dagar i Tönsberg med att göra ingenting och umgås lite med Richard för ovanlighetens skull. I onsdag begav jag mig mot Varberg där jag sedan spenderade fyra underbara dagar med fina fina vänner. Fredagen blev till en dag i vilken jag gärna hade stannat några dagar - grillning, värme, vår, vänner, brännboll och den finaste solnedgången jag sett på länge. Jag fyllde så att säga upp ett batteri av kärlek som nästan var tomt till nästan fullt. Mest för att alla inte var där, isåfall hade det varit överfyllt.
Här sitter jag dock nu med världens förkylning. Inte helt förvånande i och för sig - för om vi har lärt oss något det senaste året mina vänner, så är det att Kristin inte får ha för mycket kul utan att drabbas av något som drar ner henne igen. Men det tillåter jag inte längre, så imorgon tänkte jag vakna upp utan snorfylld skalle samt en förmåga att andas normalt. Yes, indeed!
Här sitter jag dock nu med världens förkylning. Inte helt förvånande i och för sig - för om vi har lärt oss något det senaste året mina vänner, så är det att Kristin inte får ha för mycket kul utan att drabbas av något som drar ner henne igen. Men det tillåter jag inte längre, så imorgon tänkte jag vakna upp utan snorfylld skalle samt en förmåga att andas normalt. Yes, indeed!
No London and fun for me.
Egentligen skulle jag ha befunnit mig i London nu. Det trodde jag även igår när mitt plan på grund av dimma blev inställt första gången. Jag märkte att stämningen var lite kaosartad när jag kom till flygplatsen, men eftersom jag kunde checka in och gå in till avgångshallen kändes det lugnt. Något sent insläppta vid gaten ropade de ut att planet var inställt. I kön till servicedisken fick vi besked om att även vi likt passagerare tidigare på dagen skulle forslas till Oslo/Gardemoen med buss. Detta då inget plan kunnat landa på hela dagen. Då min buss blev full kom en nervös kvinna ombord och sa att de inte hade personal nog att boarda oss, så därmed var hela flighten inställd. Och åter vid servicedisken fick vi reda på att alla flyg var fullbokade fram till torsdag. Tack för den, liksom. Sedan frös jag ihjäl i väntan på en buss som aldrig kom vilket resulterade i att jag fick ta en taxi hem för 600 kronor.
Det var min fredag det. Idag har jag försökt att inte tänka så mycket på att jag egentligen skulle befunnit mig i London med Stuart och Simon, hängt med mina gamla polare Ida och Jenny och njutit av kanske Camden eller Notting Hill, någon park eller marknad, ölen, gatorna, torgen, människorna, atmosfären...
Inte ens när man anstränger sig för att bara njuta av livet och slappna av och ha kul får man göra det. Just nu funderar jag mest över vad jag har gjort för fel som förtjänar alla motgångar? Jag försöker bygga, men allting raseras likväl direkt.
Det var min fredag det. Idag har jag försökt att inte tänka så mycket på att jag egentligen skulle befunnit mig i London med Stuart och Simon, hängt med mina gamla polare Ida och Jenny och njutit av kanske Camden eller Notting Hill, någon park eller marknad, ölen, gatorna, torgen, människorna, atmosfären...
Inte ens när man anstränger sig för att bara njuta av livet och slappna av och ha kul får man göra det. Just nu funderar jag mest över vad jag har gjort för fel som förtjänar alla motgångar? Jag försöker bygga, men allting raseras likväl direkt.
Solsystem till nervsystem.
Tre förbannade dagar kvar på fabriken, sedan är det tio dagars ledighet. Åh, underbart. Efter det är det bara fyra veckor tills Andreas och Jacquie kommer och sen är det visserligen över en månad till kvar på Findus, men då kommer planeringen av resan förhoppningsvis vara så långt gången att jag kan sitta och titta på resehandlingar och annat som liksom utgör faktumet att jag ska åka. Men först - London. På fredag kväll bär det av till mitt gamla hem och jag har längtat ihjäl mig. Nästan ännu mer längtar jag dock till Varberg dit jag och Ida åker nästa onsdag. Till Sara. Till kärlek och kramar och några av de finaste människorna som finns.
Det känns lite konstigt att sitta och läsa Londonguider och försöka komma på något skoj att göra själv på måndag om nu inte någon av mina vänner mot all förmodan är lediga då. Det gör inget dock, att vara ensam i London. Det känns som mitt andra hem, fortfarande. Men det känns konstigt att läsa guider just därför. Jag har ju gjort alla turistgrejer, sett allt man ska se. Det lutar mot ett besök på Tate Modern, det kan aldrig gå fel. Och med en god bok som sällskap kommer jag även besöka ett par av mina gamla smultronställen. Ni vet sådana platser som man hittar efter att ha bott i en stad under en längre tid. I love it.
Nu: Tinnitus i Hjärtat. Jag kan inte sluta lyssna. bob hund is back och jag kan inte längta mer till festivalsommaren!
Det känns lite konstigt att sitta och läsa Londonguider och försöka komma på något skoj att göra själv på måndag om nu inte någon av mina vänner mot all förmodan är lediga då. Det gör inget dock, att vara ensam i London. Det känns som mitt andra hem, fortfarande. Men det känns konstigt att läsa guider just därför. Jag har ju gjort alla turistgrejer, sett allt man ska se. Det lutar mot ett besök på Tate Modern, det kan aldrig gå fel. Och med en god bok som sällskap kommer jag även besöka ett par av mina gamla smultronställen. Ni vet sådana platser som man hittar efter att ha bott i en stad under en längre tid. I love it.
Nu: Tinnitus i Hjärtat. Jag kan inte sluta lyssna. bob hund is back och jag kan inte längta mer till festivalsommaren!
Första planeringsstadiet.
Eller ja, nivån kanske har höjts ett snäpp till ett andra planeringsstadie eftersom jag de senaste fem åren planerat i huvudet och tänkt mycket på hur min nästkommande långresa ska se ut. Nu är den äntligen här, eller på gång i alla fall. I år händer det, och som jag har längtat. Ressällskap är i stort sett klart i form av Gabbe och Emma - underbart! Sedan har ruttens gång börjat ta form, vilket känns helt fantastiskt. Nu ska det börjas planeras på riktigt och inom ett par månader hoppas jag att vi kan börja boka biljetter. Alla som tycker att nedanstående låter lite skoj sådär, tycker jag ska börja spara lite pengar och helt enkelt hänga med.
Temporär resrutt:
Stockholm - Helsingfors - Moskva: Finlandsfärja, tåg till Ryssland och en övernattning i Moskva.
Moskva - Ulan Bator: Tåg till Mongoliet, avgång onsdag och ankomst måndag, fyra dagar i Ulan Bator innan nästa tåg avgår mot Kina.
Ulan Bator - Beijing: Peking och Kinesiska muren och en massa annat intressant.
Beijing - Shanghai: Mer Kina, kanske andra städer. Kanske en båttur till Japan.
Shanghai - Xi'an: Terakottaarmén.
Xi'an - Lhasa: Mot Tibet, åka världens högst belägna tåg.
Lhasa - Katmandu: Nepal och vandring i Himalaya.
Katmandu - Agra: Ner i Indien och Taj Mahal bland annat.
Agra - Mumbai: Och fler städer på vägen, säkerligen.
Mumbai - Bangkok: Flyg till Thailand och en sväng upp till Laos, kanske Burma om det går och sen avsluta allt med en sväng ner bland alla underbara öar i Thailand.
... jag blir nervig, och pirrig och glad när jag tänker på resan. Det kommer vara värt Norgevistelsen, känns det som.
Temporär resrutt:
Stockholm - Helsingfors - Moskva: Finlandsfärja, tåg till Ryssland och en övernattning i Moskva.
Moskva - Ulan Bator: Tåg till Mongoliet, avgång onsdag och ankomst måndag, fyra dagar i Ulan Bator innan nästa tåg avgår mot Kina.
Ulan Bator - Beijing: Peking och Kinesiska muren och en massa annat intressant.
Beijing - Shanghai: Mer Kina, kanske andra städer. Kanske en båttur till Japan.
Shanghai - Xi'an: Terakottaarmén.
Xi'an - Lhasa: Mot Tibet, åka världens högst belägna tåg.
Lhasa - Katmandu: Nepal och vandring i Himalaya.
Katmandu - Agra: Ner i Indien och Taj Mahal bland annat.
Agra - Mumbai: Och fler städer på vägen, säkerligen.
Mumbai - Bangkok: Flyg till Thailand och en sväng upp till Laos, kanske Burma om det går och sen avsluta allt med en sväng ner bland alla underbara öar i Thailand.
... jag blir nervig, och pirrig och glad när jag tänker på resan. Det kommer vara värt Norgevistelsen, känns det som.
Kärlek är för dom.
Uh, jag blir så trött på mig själv. Fast framför allt är jag mest trött i hela kroppen idag. Förkylning på gång, kanske. Eller kanske mental utmattning som satt sig i kroppen. Hur som helst ska jag snart sova och hoppas på en bra dag imorgon. Åter till synebandet, dock. Men snart är det helg och då blir det förhoppningsvis lite god mat, kanske lite vin och sen är det ju premiär för Robinson. Kul. Fast det kanske säger mer om mitt liv i Norge än något annat när man ser fram emot en sådan grej.
I övrigt går Thåströms nya och Petes soloalbum på repeat. Fantastiska album, båda två. Ville bara få det sagt.
Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, kärlek är för dom
Kärlek är för dom
(J. Thåström)
I övrigt går Thåströms nya och Petes soloalbum på repeat. Fantastiska album, båda två. Ville bara få det sagt.
Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, kärlek är för dom
Kärlek är för dom
(J. Thåström)
Upp och ner.
Mina dagar känns väldigt konstiga nu. Jag försöker liksom greppa tag i varenda positiv sak jag kan urskilja i vardagsbruset och hålla fast vid det. Först var det Winnerbäck, det höll i sig en vecka. Sen var det min frenetiska läsning av Stieg Larssons första bok för att hinna läsa ut den innan jag skulle se filmen i lördags. Det lilla ruset höll i sig ett par dagar. För det blir som små slags kickar där jag kan drömma mig in i en värld och bli inspirerad och bli motiverad. Men så kommer en dag som denna. Ingen motivation, ingen inspiration, ont i hela kroppen och en känsla av obehag. Ångesten har slagit till.
Igår var en konstig dag, det började som en bra dag. Den slutade med några tårar strax innan jag föll till sömns. Den började med kärlek och sol och fågelkvitter. Sedan kom jag på det, det var ett år sedan min vän förlorade det finaste i sin värld. En brutal händelse och en ond människa (?) gjorde Arboga känt i hela världen. Två små barn fick inte uppleva resten av sitt liv. Tankarna förde mig naturligt över till min egna sorg och samtidigt berättade Stuart att både han och Hannas syster hade drömt samma dröm om henne under natten. Mycket känslor, mycket tankar. Saknad. En enorm saknad. Dagarna går. Jag tänker på den där dagen ibland, men smärtan och känslorna kommer tillbaka. Känslorna av ovisshet, senare de surrealistiska. Jag hör Stuarts ord eka i mitt huvud - "She's dead, Kris". Borta. Benen brast. Längre än så orkar jag inte tänka.
Hoppas att denna dagen går fort.
Igår var en konstig dag, det började som en bra dag. Den slutade med några tårar strax innan jag föll till sömns. Den började med kärlek och sol och fågelkvitter. Sedan kom jag på det, det var ett år sedan min vän förlorade det finaste i sin värld. En brutal händelse och en ond människa (?) gjorde Arboga känt i hela världen. Två små barn fick inte uppleva resten av sitt liv. Tankarna förde mig naturligt över till min egna sorg och samtidigt berättade Stuart att både han och Hannas syster hade drömt samma dröm om henne under natten. Mycket känslor, mycket tankar. Saknad. En enorm saknad. Dagarna går. Jag tänker på den där dagen ibland, men smärtan och känslorna kommer tillbaka. Känslorna av ovisshet, senare de surrealistiska. Jag hör Stuarts ord eka i mitt huvud - "She's dead, Kris". Borta. Benen brast. Längre än så orkar jag inte tänka.
Hoppas att denna dagen går fort.
Uppdatering.
Okej, efter vissa påtryckningar är det kanske dags att ge er en uppdatering av mitt liv. Som egentligen inte är så mycket liv för tillfället - äta, sova, jobba. Ungefär så. Jag är trött på allt, trött på Tönsberg, trött på Findus. Men om tre månader är jag fri och det kommer några ljusglimtar under vårens gång. Så, dags för punktlista:
- Jag jobbar denna veckan värsta skiftet, 06-14, vilket betyder outhärdligt tidig uppgång och samtidigt inte så mycket ork till att exempelvis blogga. De två första dagarna av veckan har jag suttit och frusit till is vid ett syneband - resterande dagar av veckan umgås jag med den norska, kvinnliga och verkliga motsvarigheten till Mr Burns i en kuvös där man synar ett stort antal potatisar i en illaluktande del av fabriken som närmast kan liknas vid helvetet, eller kanske en vulkan som är på väg att få ett utbrott. Idag fick den ett rejält sådant där potatisar och hett vatten flög flera meter upp i luften. Sen skottade jag potatis i en halvtimme.
- Jag föll för trycket och började läsa Stieg Larssons första bok. Tror faktiskt att det var faktumet att filmen skulle komma som fick mig att rycka tag i mig själv och faktiskt börja läsa, trots att jag brukar undvika saker som hypas. Men det finns ju oftast en anledning till att de gör det, och det är bara att konstatera att Män som hatar kvinnor är fantastiskt spännande. Till helgen blir det bio, mycket trevligt och dessutom bra för mitt intellekt då jag måste läsa ut boken tills dess. Hoppas det sätter igång mig till att läsa mer - jag har verkligen saknat det.
- Andreas och Jacquie har bokat biljetter till Sverige och kommer till Norge i mitten av maj. Det känns otroligt bra att få spendera några dagar i deras sällskap. Att inte se sin bror på över ett år är faktiskt inte helt rätt. Nästa år blir det SWSX och Austin för min del.
- Egentligen skulle jag just nu allra helst bara vilja säga upp mig, ta mina sparade pengar och sätta mig på ett flyg långt bort härifrån. Till vita, tomma, stränder med turkost vatten. Till lugnet, till friheten, till något som bedövar ångest och smärta. För den finns där, hela tiden, varje dag. Men vissa dagar är det bättre och rent av bra - som idag. Solen lyste och det var skinnjacka och solglasögonpremiär. Jag kände våren i luften och för en stund kunde jag andas på riktigt. Det var skönt.
- När jag har tid att tänka mycket (läs: sitta vid ett syneband åtta timmar om dagen) blir min hjärna ofta något överarbetad. Men ibland leder det till något bra, och just nu har jag försökt planera mitt liv det närmaste året någorlunda i alla fall. Vilket för stunden innebär: jobba på Findus fram till juni, Peace&Love - Roskilde - Hultsfred tre veckor på raken, tillbaka till Tönsberg för att gå på Slottsfjellfestivalen och flytta ut, spendera ett par veckor i Helsingborg då min vän ska få barn och jag ska se Madonna i Köpenhamn, åka långt härifrån under ett antal månaders tid, och sen slutligen och äntligen flytta till Stockholm, typ efter jul någon gång.
Winnerbäck x2.
(bild: tb.no)
Sitter på ett hotellrum i Oslo och vilar kroppen lite efter gårdagens spritfest. Snart ska vi dricka rödvin och gå ut och äta innan det vankas konsert igen. Igår kom nämligen Winnerbäck till Tønsberg och spelade en fantastiskt bra konsert på Nøtterøy Kulturhus tillsammans med Anna Stadling och Ola Gustavsson. Det var längesedan jag kände så efter en spelning med honom, kanske på grund av en smärre överdosering för ett par år sedan? Nu var det som balsam för min sargade själ och det var så himla fint att höra Annas underbara stämma igen. Hon är magisk. Det sa jag till henne efteråt också när vi hamnade på Maskinisten, där dom också var. Lars vågade jag dock inte prata med - med risk för att framstå som världens största idiot. Då håller jag mig hellre undan. Och ikväll blir det så ännu en konsert och Winnerbäckpremiär för mamma, pappa och Åsa som också tagit sig hit. Det blir speciellt, och fint, tror jag.
Jag glider ifrån allt, var var jag en gång
Jag förlorar mitt fokus, vad drömde jag om
Jag skulle aldrig få säga, att det var enklare förr
Jag ser mig i spegeln, det är en dålig dag
Är det honom jag känner? Är det han som är jag?
Att jobba i fabrik.
Det är inte bara guld och gröna skogar att jobba i fabrik i Norge, ska ni veta. Det kan vara så tungt som idag också.
Semlor och London.
Det blev ingen semla för mig idag. Kanske mest för att jag glömde bort att det var fettisdagen, men även om jag kommit ihåg det hade det nog inte hänt ändå. Jag brukar inte äta så värst många semlor, och tidigare år har jag nog bara gjort det när jag blivit bjuden. För att någon annan kommit ihåg att det är just den dagen då man ska äta semlor. Visserligen har dom sålt semlor ett tag nu, så jag hade kunnat köpt mig en själv. Men nu när jag är i Norge på heltid igen lär det inte ske ändå, då de konstiga norrmännen lagar sina med sylt. Knepigt det där, man vill ju liksom anamma den dagen då man faktiskt kan äta ett ton grädde med lite bulle utan att det ska verka konstigt.
Nåja. Däremot blir det London för mig. Jag bokade biljetterna igår och nu finns ingen återvändo. Såvida inte Ryanair skulle få för sig att gå i konkurs - men med alla extrakostnader måste de fan tjäna storkovan på såna som inte är jag. För jag är en sån som klickar bort alla alternativ så att så många nollor som möjligt visar sig på skärmen. Därför ska jag klara mig med handbagage, men det ska nog gå strålande. Annars får jag göra som Kurt Cobain och bära typ tre par byxor och fem tröjor. Kan ju funka.
Nåja. Däremot blir det London för mig. Jag bokade biljetterna igår och nu finns ingen återvändo. Såvida inte Ryanair skulle få för sig att gå i konkurs - men med alla extrakostnader måste de fan tjäna storkovan på såna som inte är jag. För jag är en sån som klickar bort alla alternativ så att så många nollor som möjligt visar sig på skärmen. Därför ska jag klara mig med handbagage, men det ska nog gå strålande. Annars får jag göra som Kurt Cobain och bära typ tre par byxor och fem tröjor. Kan ju funka.
Stan har feber ikväll!
Jag sitter och tittar på Håkan Hellströms Explodera Bateria! och tänker på London och musik och glädje och vänner och allt bra i livet. Man blir liksom sådan när man ser den energi och kärlek som utspelar sig på scenen från Lisebergshallen 2002. Mest påminner den mig om när jag bodde i London 04-05 och då jag efter jul bara hängde löst i den stora staden och funderade på vad jag skulle göra i livet. Jag och Ida brukade titta på filmen ganska ofta och det slutade alltid med att vi hoppade runt som galningar i soffan och överallt. Den funkade liksom lika bra till förfest som till frukost.
London ja. I april åker jag dit och hälsar på alla fina människor, tillsammans med Stuart. Det kommer att bli så bra - jag kommer dock att sakna Hanna oändligt där, då vi flyttade hemifrån dit tillsammans när vi var 19 år och allt som har med London att göra påminner mig alltid om henne. Både innan och nu. Jag ska njuta av parkerna, av Camden, fantastiska uteställen och hela atmosfären. London känns konstigt nog fortfarande som mitt andra hem.
Nu ska jag laga mat, sedan är det dags att dricka rödvin och lyssna på bra musik innan vi beger oss ut i snön.
London ja. I april åker jag dit och hälsar på alla fina människor, tillsammans med Stuart. Det kommer att bli så bra - jag kommer dock att sakna Hanna oändligt där, då vi flyttade hemifrån dit tillsammans när vi var 19 år och allt som har med London att göra påminner mig alltid om henne. Både innan och nu. Jag ska njuta av parkerna, av Camden, fantastiska uteställen och hela atmosfären. London känns konstigt nog fortfarande som mitt andra hem.
Nu ska jag laga mat, sedan är det dags att dricka rödvin och lyssna på bra musik innan vi beger oss ut i snön.
Smärta.
Efter några dagars lugn där jag kände mig bättre i ryggen och lite bättre i själen, small det idag till i ryggen igen precis när vi kom hem från jobbet. Det är ett rent helvete att inte kunna röra på sig för att det gör så ont. Nu sitter jag efter att ha duschat varmt och länge och försöker hitta en skön ställning i fåtöljen. Dessutom har jag smörjt in mig med zonkräm och lindat om det så att jag känner mig som hon i "Mitt liv som hund" som inte ville ha bröst. Fast jag har min linda längre ner, visserligen. Hur som helst, kan den här förbannade ryggvärken försvinna ur mitt liv nu, tack?
I övrigt har jag verkligen de finaste vännerna i världen. Ett långt Skypesamtal i förrgår och ett brev idag gör att det känns lite lättare att andas. Förutom en viss gasbinda då, vill säga.
I övrigt har jag verkligen de finaste vännerna i världen. Ett långt Skypesamtal i förrgår och ett brev idag gör att det känns lite lättare att andas. Förutom en viss gasbinda då, vill säga.
